Kategori: Insamling

Den 1 juli gick starten för Length of Sweden, Sverigetempot 2021. Ett självsupporterat randonné-lopp på cykel från Riksgränsen till Smygehuk på max 210 timmar. På startlinjen stod Team Diabetes Riders Thomas Egrelius, som förutom att utmana sig själv cyklade för att samla in pengar till diabetesforskningen.

Redan för några år sedan blev Thomas sugen på att cykla genom landet. Både för att uppleva Sverige norr till söder från cykelsadeln och för att utmana sig själv. När hans dotter i början av sommarlovet 2018 drabbades av diabetes typ 1 hittade han Team Diabetes Riders och engagerade sig i föreningen. Att kombinera den egna utmaningen med en insamling till förmån för diabetesforskningen blev en självklarhet. Att under en vecka kämpa och slita dygnet runt för att komma fram blev också en symbol för det slit en person med diabetes behöver genomgå dygnet runt för att hålla sitt blodsocker på en bra nivå. I dagsläget en kamp som kommer pågå hela livet eftersom det inte finns något botemedel. En kamp i det dolda, eftersom det inte syns att en person har diabetes.

Loppet skulle egentligen ha gått sommaren 2020, men det kom en pandemi emellan. Thomas har därför förberett sig i mer än 18 månader innan startskottet gick. Alla inställda innebandymatcher för barnen under våren har givit mer tid för cykling och rent fysiskt fanns inte mycket mer att göra.

Thomas var inställd på att cykla alla 211 milen själv, även om chanserna var stora att hitta folk längs vägen att göra sällskap med. Några veckor innan start teamade han dock ihop med Johan Melinder som önskade sällskap på turen då hans kamrat behövt hoppa av. Thomas och Johan hade liknande planer och upplägg för loppet som verkade passa bra. En stor skillnad var dock att Thomas planerat för förbokade boenden längs vägen medan Johan siktade på att sova ute i bivy när det passade. Efter lite diskussioner kom de fram till att det senare alternativet nog blev bäst och Thomas fick dammsuga outdoorbutikerna på prylar. Det här skulle bli hans bikepacking-premiär. En nätt liten tur genom hela landet med 6-7 övernattningar! 🙂

Redan innan start levererade loppet dramatik. Med ungefär två veckor kvar avbokades allt boende på Katterjokks vandrarhem på grund av vattenläcka. Efter lite panik kunde de flesta dock boka om till Abisko istället och snabbt agerande av en Jack ordnade busstransfer med cyklar och allt till Katterjokk morgonen för starten. Nedan följer en (lång) racereport från Thomas.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Dag 1 – tor 1/7 – Riksgränsen – Gällivare – 25 mil

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Klockan 09 rullade torsdagens startgrupp med ca 60 deltagare uppdelade i två grupper iväg mot Kiruna och första kontrollen. Temperaturen låg runt 10-12 grader och medvind. Tempot drogs upp, det spratt i benen på folk som var glada att äntligen komma iväg! Efter några mil insåg både Johan och jag att ska vi ta oss hela vägen ner till Smygehuk får vi nog sänka tempot lite och släppa den här snabbgruppen. Vi rullade ändå in i Kiruna efter 13 mil med 32kmh i snittfart. Medvinden hade såklart hjälp till. Redan nu hade temperaturen stigit till omkring 20 grader och sol.

Just E10 mot Gällivare är inte den roligaste väg att cykla på. Hög hastighet, mycket tung trafik och ingen vägren. Vissa partier är dessutom 2+1. Tyvärr finns ju inte så många alternativ. Längs den här sträckan fick jag epitetet jag aldrig haft tidigare och troligen aldrig mer kommer få. Men jag lystrade glatt till ”Wattmonstret från Långbro”. Det skulle återkomma några dagar senare vid en av de tuffare skyltspurterna.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Gruppen höll ihop större delen av vägen, men splittrades lite när vi närmade oss Gällivare. Där blev det pizza till middag, och där träffade vi också på Gabriel som släppt sin grupp. Det visade sig att även han tänkt sova ute, så han slog följe med mig och Johan inför natten. Vi tänkte sova i Gällivare någonstans.

Ursprungsplanen var att nå den obligatoiska kontrollen i Östersund när den öppnade på söndagen dag 4 klockan 13. Därför kunde vi inte ösa på med 30 mil om dagen från start som jag tänkt från början. Vi siktade istället på ca 25 mil om dagen och fortsätta förbi Östersund dag 4. Alltså en ”mjukstart” för att öka på slutet. Lite omvänt mot hur många tänker tror jag, men vi kände oss trygga i planen.

Som sovplats hittade vi sjukhusparken precis utanför akutmottagningen i Gällivare. Med en å som rann förbi. Perfekt för ett kvällsbad innan sovdags. Man kan ju fråga sig vad eventuella åskådare i husen intill tänkte när tre medelålders män näckar i ån mer eller mindre mitt inne i stan. Men skönt var det! Natten flöt sedan på utan större problem. Förutom en ambulanshelikopter som landade och startade 200 meter från oss några timmar senare. Gräsplätten intill var tydligen sjukhusets helikopterplatta. 😀

Dag 2 – fre 2/7 – Gällivare – Arvidsjaur – 25 mil

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vädret var fortsatt soligt och varmt, så kroppen smordes in rikligt med solskydd. Kroppen kom igång ganska snart och det mesta kändes bra (vad jag kommer ihåg så här efteråt. Förutom att dagen startade med uppförsbacke.).

Efter fem mil nådde vi Porjus och Trafikverkets rastplats med toalett och grejjor. Här träffade vi på Peter som också tappat sin grupp tidigare och nu rullade solo. Han försvann iväg medan vi andra utförde vår morgontoalett. Vi lånade även vattenslangen hos något flerfamiljshus inne i samhället för att fylla våra vattenflaskor, tack för det, även om vi inte bad om lov! Och renar, några renar såg vi här. Något vi såg väldigt få av tycker jag. Det kan vara så att de inte gillade värmeböljan kanske och höll sig längre upp på fjället.

Efter Porjus kom så en härlig utförslöpa. 6 kilometer nedför i princip hela tiden kändes helt underbart! Men efter nedför kommer uppför, och det hände när vi rundade sveriges tredje största vattenkraftverk. I klättringen därefter nådde vi Peter igen, och efter denna punkt höll vi fyra ihop resten av resan ner till Smygehuk!

Stämpling på OKQ8 i Jokkmokk efter 34 mil. Här bunkrade vi för ytterligare 15 mil utan möjlighet att handla enligt förhandsinfo och rullade vidare. Strax därefter passerade vi polcirkeln, och midnattssolen was no more. I Kåbdalis efter 15 mil för dagen blev det påfyllning av vatten och glass i skuggan på lastkajen en stund. Så förhandsinfon var inte 100% rätt. Värmen, upp mot 30 grader, började ta hårt och vätskan gick åt fort. Ytterligare fem mil senare kom vi fram till Pite Älv. Ordet ”BADA!” hade uttryckts av olika deltagare i gruppen vid flertalet tillfällen när vattendrag passerades och nu var det dags. Vi var nu ytterligare två personer i gruppen, och 6 medelåders män rullar in på en rastplats intill älven med ett antal husbilar uppställda. Återigen näckar vi och rusar (så gått det går med hala stenar och strömt vatten) ut vattnet som nästan fräser av våra varma kroppar. Stackars turister, undra vad de tänkte när vi en kvart senare är påklädda igen och rullar vidare med fullpackade cyklar. Efteråt hörde vi att en annan grupp cyklister badad lite mer civiliserat på andra sidan älven och roat sett oss kasta oss i vattnet… 🙂

Vid det här laget har svett och salter börjat skava där man inte vill att det ska skava, och insmorning med rumpsalva görs mer och mer ogenerat… dock oftast med byxorna på i alla fall.

Resterande 10 mil för dagen går utan att något speciellt som fastnar i minnet händer. I Arvidsjaur blir det ”finmiddag” med bordsservering. Pasta med lax för min del, och som vanligt har jag svårt att äta ordentligt när kroppen är uppe i varv. Föredrar mest saker i flytande form då det går lättare att få i sig. Här kommer jag på att mjölk verkar gott. Och det var helt underbart! Redan nu har jag börjat tröttna på kolsyrade söta drycker och vanlig mjölk till maten kändes som sammet för kroppen!

Efter ätande och snabb påfyllning av vatten i flaskorna hos korvmojen på andra sidan gatan som precis stängde drog vi iväg för att sova för natten. Den här gången lånade vi gräsytan vid hembygdsgården, intill en gammal kyrkogård visade det sig dagen efter. Även den här gången blev det ett kvällsdopp innan sovdags.

Dag 3 – lör 3/7 – Arvidsjaur – Dorotea – 28 mil

Däremellan kommer dock först ett antal kilometer med beläggningsarbete. Här uppe i norr betyder det grov kross över hela vägbanan med risk för punktering eller ännu värre sönderskurna däck. Det började låta konstigt från mitt bakhjul. Var det en eker som lossnat eller gått av? Som tur var hade bara skruven till skärmstaget vibrerat loss, så det var det som satt och skakade. Enkelt fixat.

I Sorsele blev det en glass och snabb kaffe på macken. Jag passade på att äta lite av min frukost som var kvar. Tysken med husbilen kom ifatt och Peter fick tolka mellan halvdan engelska med tysk brytning till svenska som butiksinnehavarna förstod, vilket de blev väldigt tacksamma för. Ungefär här noterar vi också att det börjar finnas blommor i vägkanten.

Vi rullade på mot Storuman, som vi nådde vid 13-tiden. Värmen var outhärdlig, 34 grader varmt. Vi tog beslutet att efter en matbit skulle det bli lite bad och siesta. För egen del blev det köttbullar och potatismos på pizzerian som var öppen. Helt underbart med ”vanlig” mat! Och till det två stora glas mjölk! Plus nån läsk och lite vatten. Passade även på att toppa upp powerbanken lite, jag kör ju utan sån där fin navdynamo. En av firmans ägare som bor här hade sett på min tracker att vi käkade och rullade ner på sin cykel för att prata lite. Trevligt! Han bekräftade samtidigt att de, Teamtech, bidrar med ett generöst belopp till min insamling för diabetesforskningen, stort tack för det! Vi fick också tips om fint ställe ute på halvön i älven som vi kunde vila på. Men vi kom aldrig dit. Så fort vi nådde vattnet var vi överens om att ”här kan vi stanna” 🙂 Matstoppet blev ca 90 minuter och sedan bad och vila ytterligare ca 2 timmar innan vi satte upp och cyklade vidare. Att få skölja av sig alla salter och halvslumra en stund i skuggan var dock värt mycket i värmen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vid 20-tiden nådde vi Vilhelmina efter 22 mil, utan större incidenter. Förutom några stopp för att fylla luft i däcken på de två cyklar som kör med tubeless. Tyvärr verkar deras däck ha tagit stryk av värmen och vill inte hålla luften ordentligt. Tätningsguckan verkar inte fungera något vidare heller i värmen. Även om det kan vara skönt med korta bensträckare ibland så är det ju ett störande moment och Johans humör dippade rejält ett tag på grund av dessa däck. Jag tror dock inte någon av oss andra tog illa upp över stoppen även om det pikades en hel del om slanglöst vs slang. 🙂 I alla fall, på hotellet slog jag till på en finfin älgburgare på Hotell Wilhelmina där vi även ordnade oss en stämpel i kortet. Strax efter oss kom Max och gjorde oss sällskap. Trevlig prick och kul att höra lite om hans fixie-cyklande. Ytterligare ett gäng kom in efter en stund varav i alla fall några också skulle sova på hotellet. Även här blev vårat stopp ungefär 90 minuter innan vi var på rull igen, med sikte på Dorotea 6 mil bort som målet för dagen. Dit kom vi strax före midnatt och började leta efter lämplig sovplats. Efter lite cirkulerande blev det gräsmattan vid församlingshemmet i närheten av kyrkan. Och jag har aldrig varit med om så mycket knott tror jag. Vi bodde i ett moln av dem. Innan jag kom in i bivyn var det bara rörelse som gällde, att stå still var ingen bra ide. Vilket gjorde kvällstoaletten en aning bökig.

I övrigt hade i allafall inte jag lidit så mycket av odjuren i norr. Mygg kan jag inte komma ihåg att de var så många, och de få myggbett jag fick kliade nästan inget alls. Däremot var ju bromsarna stora som elefanter och åt små barn till frukost. När de inte seglade med oss i 30-40kmh i stora svärmar. Att komma ner under 15kmh medförde att de kunde sätta sig på en och slita loss köttdelar genom kläderna. Vi försökte hålla farten uppe. Som tur var hade vinden för det mesta varit med oss eller snäll mot oss så här långt.

När vi ändå pratar djur så noterade vi inte allt för många ”roliga” djur under resan. Ett fåtal renar. Några örnar, Kungsörn enligt undertecknad hobbyornitolog. Och några falkfåglar av varierande ålder och kvalisort. Fåglar som inte syntes men hördes var längst i norr och som återkom i söder Spillkråkan (tror jag, entonigt ”skrik” långt ute i skogen med långa mellanrum) och från typ Gällivare och hela vägen ner till Smygehuk hördes Gransångarens melodi ute i skogarna. (fick lov att spela upp många fågelkvitter innan jag hittade rätt när jag kommit hem). Nu har jag glömt var, men kanske någonstans mellan Gällivare och Arvidsjaur passerade vi blodiga björnspår över E45 i skymningen. Kanske var det dessa björnar ett annat par hade sett gå över vägen, om det nu var på samma del av sträckan. Förutom detta var det bara några harar, katter och någon hjort som vi skådade längs vägen.

Dag 4 – sön 4/7 – Dorotea – Åsarna – 26 mil

Vid niotiden kommer vi till Strömsund där vi spenderar 45 minuter på att köpa och äta frukost på torget, och kort därefter blir det lite toalettbestyr vid rastplatsen efter bron. Vattenpåfyllnad i Hammerdal. Sedan blir det lite klättring innan vi rullar nedåt till Östersund genom vyer av fält med ensilage-balar i vackra solbadande sluttningar. Idag är det lite mer motvind än vi är vana vid, men Johan tuffar på som en maskin där framme och drar oss gärna i ett tempo han tycker känns bra, som vi andra också är nöjda med.

Väl framme i Östersund finns behov i gruppen att handla lite. Ett par cykelhandskar för att avhjälpa domningar, någon tunn underställströja för att avhjälpa både kyla och värme. Johan nämner att XXL ligger nästan på vägen till vandrarhemmet och Östersundskontrollen. Det stämmer inte. Det blir 6km extra. Men vi passar på att luncha på Burger King samtidigt.

Det vore intressant att veta vad personal och övriga kunder på BK tänkte när fyra förvirrade svettiga medelålders män som förmodligen inte doftar hallon dräller in. Försöker beställa sin mat samtidigt som de fyller vattenflaskor och tvättar av sig inne på toaletten, sätter sig ner och moffar in maten de just fått som otroligt nog verkade stämma med beställningen och sedan hastigt tar sig ut igen och rullar iväg på sina fullpackade cyklar. Jag noterade att några såg ut som frågetecken.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Strax efter 16, två-tre timmar senare än planerat, knallade vi in på vandrarhemmet Ledkrysset som också är den obligatoriska kontrollen i Östersund. Där blir vi kvar i knappt fem timmar som spenderas med att duscha, tvätta lite kläder och torka lite av sovutrustningen. Äta en andra lunch, packa om lite på cykeln från dropbagen och dumpa lite saker som kändes onödiga ner i dropbagen för vidare frakt till Smygehuk. Min cykel blev inte jättemycket lättare. Jag bytte cykelbyxor då jag börjat få väldigt irriterande skav av en söm framtill på grund av all svett och salt. Vi passade också på att sova någon timme i en riktig säng innan vi fortsatte vidare mot Vemdalen. Vi var dock överens om att vi inte ville avsluta dagsetappen på botten av klättringarna som väntade, och att vi nog inte ville avsluta 30+ mil med dem heller. Peter ordnade därför en stuga i Åsarna åt oss som skulle stå uppvärmd, upplyst och klar när vi nådde fram någon gång efter midnatt. Toppklass!

Vid Oviken väntade min svärfar med fru på oss när vi passerade, vilket de förvarnat om. Med via länk (typ Messenger video eller nått) fanns även familjen hemma i Stockholm vilket var otroligt kul! Så här blev det ett kortare stopp för att prata lite innan vi for vidare.

Resten av dagens etapp var väl mer eller mindre händelselös, även om det var otroligt vackra vyer med solnedgång över Storsjön som inte gör sig lika bra på bild. En bit efter Oviken kom kylan och lite mer kläder behövdes innan vi kom fram till stugan i Åsarna klockan 1 på natten, 19,5 timmar efter vi rullade ut från Dorotea.

Dag 5 – mån 5/7 – Åsarna – Evertsberg – 23 mil

Personligen hade jag en riktigt tung start på dagen. Kroppen och benen ville inte komma igång, något som fungerat förvånansvärt bra de tidigare dagarna. Kanske var det för att knoppen inte riktigt ville heller. Och rumpan ville inte riktigt ta hela kroppstyngden på sadeln. Att vi dessutom skulle klättra 300 höjdmeter under dagens första 17km hade nog också viss inverkan. Vi hade ändå lyckats ta natt precis i botten av klättringen. Alla hade ju bara pratat om Vemdalsskalet, ingen hade nämnt Klövsjöbacken man måste passera innan man når Vemdalen.

Efter några kilometer på en ganska dålig gropig väg (där vi ganska tidigt passerade skylten ”Här slutar allmän väg”) började det låta knasigt från framhjulet. Lite som att en eker hade gått av. En aning oroväckande positiva tankar dök upp i mitt huvud, speciellt som jag inte hade några extra ekrar med mig. Den lille djävulen på ena axeln tipsade om att det här ju kunde medföra att jag måste bryta. Det vore väl skönt. Det visade sig dock att det bara var ett spänne på en av väskorna som lossnat och slog emot ekrarna. Det var bara att fortsätta.

Från toppen av Klövsjöbacken var det en härlig utförslöpa i fem kilometer. 200 höjdmeter nedåt. Bara för att sedan klättra 250 meter upp igen. 14 km upp till 700möh. Och sen 14km nedåt till 400möh. Här är första gången på nio år som jag haft riktig nytta av den minsta klingan på min trippel! I Vemdalen blev det ett stopp för frukost på lokala Icabutiken.

Drygt 6 mil och 4,5 timme in på dagens etapp kräver de strulande däcken på Johans cykel ett något längre stopp. Vilket passar mig ganska bra för jag har grävt ganska djupt så här långt. Känslan är att det mest handlar om mental trötthet. Jag lägger mig helt enkelt på rygg i vägkanten och slumrar lite medan de andra meckar däck. Det blir inte mer än 15 minuter men det gör ganska stor nytta, och saker känns lite enklare efteråt.

Klockan 13 blev det lunch på kanske inte helt femstjärniga Svegskrogen. Jag ville ha pasta bolognese som jag hittade på menyn. Men det gick bara att få pasta med kyckling. För det var lunchmenyn. Men mina trötta och ledsna rådjursögon (med inslag av mycket rött pga nått skräp) gjorde att de ordnade en rejäl portion pasta med drypande köttfärssås. Som jag såklart inte orkade äta upp allt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag har normalt ganska svårt att få i mig ordentligt med mat när jag är så här aktiv. Jag får ingen hungerskänsla förrän det är för sent, och då har jag svårt att äta för att jag är så satans hungrig. En ond cirkel. Riktigt så illa har det inte varit på den här resan så här långt. Jag har lyckats peta i mig saker med jämna mellanrum. Men jag har inte kunnat stoppa i mig en hel pizza, eller en hel hamburgertallrik när det varit dags att äta. Jag har behövt lämna en del av portionen varje gång. Vilket kännts dumt med tanke på vad som väntar resten av dagen. Men det går inte att tvinga i sig hur mycket som helst heller. Det som funkade bäst var saker i flytande eller nästan flytande form. Yoghurt. Energidryck. Risifrutti. Pucko. Pucko funkade jättebra! Och kändes liksom nära på något sätt. Lättuggade saker som chips och salta ferrarribilar funkade också bra. Som tydligen ger ifrån sig en doft som känns längre bak i klungan… Från och med nu verkade dock kroppen förstå att det behövdes ätas ordentligt och kommande luncher och middagar fick jag i mig det mesta av den serverade måltiden utan större bekymmer, till mitt sällskaps förvåning.

Efter lunchen bestämde vi oss för att återigen ta en liten siesta. Det var inte fullt lika varmt som tidigre dagar men ändå runt 25 grader. Vi la oss och slumrade lite i skuggan på en ö mitt i Ljusnan. Totalt inkl lunch blev stoppet 2,5 timme. Nu började 6-7 mils klättring. Återigen skulle 300 höjdmeter avverkas. Lite flackare den här gången och lite lite nedför emellanåt. Sen kom tre fina mil utför in mot Älvdalen som nästan kunde rullas hela vägen.

De 10 milen till Älvdalen krävde dock en del stopp. Däcken på Johans och Gabriels cyklar klagade mer och mer och ville inte hålla luften. Värmen pockade på vattendrag. Vi hittade ett vattenhål som visade sig vara en fin liten fors i en djup bergsfåra som vi klättrade ner till och doppade huvudet. Nära toppen på klättringen började regnet visa sig, och temperaturen sjönk. Ett snabbt stopp i Ulvsjö vid Mora församlings minsta och nordligaste kyrkogård för att dra på lite ändamålsenliga kläder, och återigen är vi snart uppe på 700möh innan det bär utför igen.

Pizzerian i Älvdalen nådde vi nån minut i 21 och hann precis få dem att baka fyra pizzor till oss innan stängning. Vi fick inte sitta på deras uteservering dock, men däremot fick vi sitta vid borden hos närlivsbutiken något kvarter bort. Där införskaffades även lite tilltugg för natten och morgonen. Innan vi rullade vidare behövdes ytterligare arbete med däcken på Gabriels cykel.

22:30 kom vi iväg och efter ett litet fotostopp på en dimmig Österdalälven fortsatte vi mot Evertsberg nån mil bort som typ blivit målet för dagen, under dagen. Vi passerade målet och en stund före midnatt hittade vi en obemannad liten camping med obebodda stugor där vi lånade verandan på en av dem för våra bivys då det väntades regn under natten.

Dag 6 – tis 6/7 – Evertsberg – Karlskoga – 28 mil

Dagen skall enligt uppgift bli ganska lättcyklad. I princip bara svagt nedför hela vägen förutom en mindre klättring halvvägs. Vinden fortsätter dock vara sydlig och ökar lite i styrka mitt på dagen. Och några regnstänk får vi kanske även den här dagen om inte minnet spelar mig ett spratt. Något som däcken på två av cyklarna fortsätter göra.

När vi närmar oss Vansbro visar rutten att vi ska svänga av den stora vägen. Något som deltagaren en bit framför oss verkar missa. Och strax överraskar banläggaren Peter med lite grus. Vi passerar bron där starten för Vansbrosimmet går. Och sedan en liten liten bro som är lätt att missa, över ett dike in på en smal skogsstig en kortare bit innan vi kommer in till de centralare delarna och cykelbutiken där Johan lämnar in sin cykel för att få däcken bytta medan vi tar en tidig lunch på Vansbro Konditori & Bageri som hade mycket godsaker. Efter drygt 90 minuter lämnade vi mätta och belåtna med nytt vatten i flaskorna och en stämpel till i kortet. Johan är väldigt nöjd över att ha nya däck som fungerar, även om det blev vanliga hårda pendlardäck med reflexsida, som var det enda butiken hade hemma. 🙂

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

6 mil senare var det dags att äta igen. Någon sorts kycklingrulle blev det för min del i Fredriksberg. Riktigt ordentligt med mat som jag inte orkade äta upp allt. Här hände också två mindre roliga saker. Först noterade jag att min cykeldator slutat ta emot laddning. Jag testade olika sladdar och olika laddare men den ville inte alls ladda. Däremot blev metallen på USB-sladden som kopplades in oroande het efter bara en kort liten stund. Jag fick bita i sura äpplet och inse att det bara var att köra tills den dog. Det tråkiga var att cykeldatorn också agerade tracker för nära och kära på min egna ihophackade sida. Appen som används på datorn verkade dessutom inte gå att installera på telefonen jag hade med mig som annars hade kunnat fortsätta uppdatera trackern med samma data. Det blev till att hitta någon annan nödlösning på telefonen istället, som iofs fungerade men inte var lika rolig…

Mitt i lunchen får jag ett samtal som berättar att en person i övre tonåren med diabetes typ 1 hittats medvetslös.

Den andra tråkiga saken som hände kändes helt sjuk. Bara någon timme tidigare hade jag och Gabriel pratat om diabetes, symptom och vilka risker det kan innebära med för högt eller för lågt blodsocker, och den akuta livsfaran med väldigt låga värden. Mitt i lunchen får jag ett samtal som berättar att en person i övre tonåren med diabetes typ 1 hittats medvetslös och nu låg nedsövd på sjukhuset. Orsaken var insulinkoma, som beror på akut alldeles för lågt blodsocker. Vilket gör att kroppen stänger av sina funktioner i ett försök att rädda sitt liv, till slut även hjärnan, då medvetslösheten träder in. Personens familj förbereddes på att denne troligen inte skulle vakna igen. Detta berörde mig starkt. Inte bara för att jag har en tonårig dotter med diabetes, också för att jag som diabetesförälder vet vilken ständig oro som finns hos alla föräldrar till barn som har diabetes typ 1. Oavsett hur bra eller mindre bra det går att hålla blodsockret på en bra nivå. Autoimmun diabetes (Typ 1) är på riktigt en potentiellt dödlig sjukdom som likt en slumpmässigt tidsinställd bomb kan brisera när som helst.

Efter en veckas undersökningar vaknade personen lyckligtvis upp ur sin koma, och kommer att överleva. Det är ännu oklart om hen kommer bli fullt återställd. Vissa skador på hjärnan har noterats men man vet ännu inte hur det kommer påverka personens framtida liv. Jag håller alla tummar för att det ska bli så bra som möjligt!

Förutom min egna utmaning och upplevelse cyklade jag genom landet för att samla in pengar till diabetesforskningen, iförd klubbtröjan Team Diabetes Riders. Denna händelse taggade mig än mer att kämpa hela vägen till Smygehuk för att få in de pengar som utlovats vid målgång till insamlingen.

Har du möjlighet, var med du också och hjälp oss hjälpa diabetesforskningen. Skänk en liten eller stor slant genom någon av våra insamlingar och märk ”Sverigetempot”

Ännu en gång tog stoppet ca 90 minuter och vi hade nu 11 mil kvar till Karlskoga. Ett snabbt dopp i sjön Örlingen längs vägen för att svalka av oss och ett middagsstopp i Hällefors (lyxig potatissallad, en liter mjölk, plommontomater, en brödbit och diverse annat inköpt på den lokala icabutiken och inmundigad sittandes i gräset i den intilliggande parken) där min cykeldator slutligen la av helt. Tack Johan för att jag fick låna din reservdator för att iallafall kunna logga och ha koll på min cykling resten av vägen!

Cyklingen mellan Grythyttan och Karlskoga på 244an via Rockesholm var en av höjdpunkterna på denna etapp, med vackra spegelblanka sjöar, 90 minuter utan en enda bil och en härlig utförslöpa innan vi kom fram till slutmålet.

Vid det här laget hade Gabriels däck börjat ge upp på riktigt, nya behövdes. Och Johan hade ledsnat på sina touring/pendlingsdäck. De hade undersökt vad som fanns i Karlskoga och hittat en butik som kunde hjälpa till. Men vi insåg ju att de skulle hinna stänga långt innan vi nådde fram någon gång efter midnatt. De var vänliga nog att lägga ut fyra däck i en påse utanför porten så Gabriel och Johan kunde byta när vi kom fram. Först stämplade vi dock på obligatoriska OKQ8 i Karlskoga och fick en välbehövlig kaffe. Själv slukade jag en sån där trippel trekantsmacka med kyckling och bacon innan vi tog sikte på härliga Mandel Cykel & Trädgård som skulle rädda oss från alla pyspunkastopp framöver! Det visade sig att butiken låg 4km helt off-route så det blev lite extra cykling. Men vem vill inte ha det mitt i natten efter 155 mil 😀

Efter att ha försökt hitta lämplig sovplats med tak (det skulle komma regn) i ett industriområde kryper vi vid tvåtiden till slut ned i våra påsar i en biluthyrningsfirmas garage typ carport efter att en väktare efter viss tvekan okejat vårat tilltag under förutsättning att vi är borta några timmar senare. Myspys!

Dag 7 – ons 7/7 – Karlskoga – Arnåsholm – 31 mil

Målet för dagen är att komma så långt som möjligt. Det är knappt 60 mil kvar till Smygehuk och vi vill ha mindre än hälften kvar imorgon. Vid det här laget har vi förstått att vi inte kommer fixa målgång på under sju dygn, stoppen har varit för många och för långa och det är bara 27 timmar kvar. Vi sätter ”torsdagsdygnet” som nytt mål vilket ger oss ytterligare 15 timmar samtidigt som vi har god marginal till de maximala 210 timmarna. Vi bestämmer oss för att ”köra tills vi somnar” och då hitta en lämplig sovplats. En taktik många av de snabbare och lite galnare randonörerna använder sig av redan från start. Vi startar med en uppiggande frukostkaffe på OKQ8.

Det skulle bli en dag med en hel del långsam cykling med mycket snackande. Men även en dag då alla har lite dippar. Både fysiska och mentala. En del meningsskiljaktigheter som förmodligen mest beror på sömnbrist uppstår, så det blir tidvis lite stelt och tryckt stämning en stund längre in på dagen. Men det är nog ändå det ända tillfället vi blir lite oense i gruppen och tillskriver det främst den mentala tröttheten.

Sedan tidigare har en medlem i föreningen frågat om han får cykla med en bit omkring Karlskoga. Och självklart fick han det. En del SMS fram och tillbaka för att tajma in det hela ledde till att han mötte upp oss strax innan Degerfors och cyklade med oss ca fyra mil ner mot Gullspång innan han vände och cyklade tillbaka hem igen. Ett väldigt trevligt tillskott med en ny samtalspartner och nytt sällskap i gruppen för en stund. Tack för det Daniel!

En annan som frågat om att få cykla med en kortare bit var pappan till en sjuårig tjej som har diabetes typ 1 som befann sig i Lofsdalen. Hon ville gärna cykla med en bit. Hade vår rutt gått närmare hade jag mer än gärna cyklat en bit med henne! Bara att få frågan värmde rejält!

Lunch blev det på Moholms pizzeria, ett hak som troligen hade ett rejält uppsving dessa dagar om man får tro övriga rapporter. Här försökte jag fixa till skorna och sulorna på något sätt då jag börjat få rejält ont i fötternas främre del, och ofta klickade ur och satte pedalen i hålfoten en stund för att avlasta. Viss oro uppstod men hade jag kommit så här långt lockade målet rejält. Hey, det är ju bara 50 mil kvar! (Jag ska erkänna att jag slogs av men lika snabbt slog bort tanken att vem tusan startar ens en Vätternrunda om fötterna redan gör så här ont!?)

Pizzan i Moholm smakade finfint, och en del av pizzakartongen fick följa med på resan som eventuellt inlägg i skon efter tips/idé av Johan. Och i Skövde senare på dagen när en av oss behövde besöka apoteket och vi andra passade på att ta en powernap åkte kniven fram och skoinlägg skars till. Känslan var att det hjälpte lite grand, men inte helt. Så här efteråt har jag förstått att jag skulle fixat stöd under foten på ett lite annat sätt än jag gjorde.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter Falköping väntade 9 mil cykling på bilfri banvall. På ett sätt ganska skön och avslappnad cykling med fina vyer över fälten som senare byttes till kolsvart cykling genom skogspartier i natten. Inga mot- eller medlut att tala om och inga direkta svängfester förutom när en del tätorter passerades. I Ulricehamn efter 23 mil vankades det tidig middag på donken och inköp av extra energi och frukost att ta med på ICA Maxi. Vi fortsätter söderut på banvallen igen, och missar den omtalade glassen på glasscafeet i Vegby eftersom det stängt en bra stund innan vi passerar. Månstad cyklar vi igenom vid 23-tiden och upptäcker att där finns ju ett hus med både toalett och dusch precis intill banvallen! Vi passar på att uträtta lite behov och ta på oss lite kläder då det börjat bli lite kyligt. Men duschen fick vänta.

En stund senare passeras Limmareds Glasbruk som tillverkar flaskan för Absolut Vodka. Fortsätter på banvallen och hör röster ute i skogen vid ett kortare stopp. Vi kommer fram till att det måste vara någon typ av konstverk(??) utifrån de ord vi kunde tyda.

Efter Tranemo och Sjötofta blir det lite klättring genom mörka trollskogar. Tröttheten börjar komma över mig på riktigt och jag kommer på att jag har lite raketbränsle i form av Enervit Liquid med koffein. Den brukar jag använda i slutet av lopp för extra energi men den kanske funkar mot mental trötthet också tänkte jag. Och det gjorde den verkligen! Vi börjar dock leta sovplats eftersom vi alla börjar bli trötta och oroliga för att oplanerat ta en närmare titt på asfalt eller dike. Till slut hittar vi ett ställe vid en liten sjö i något litet samhälle. En trevlig liten busskur som kan inrymma två av oss medan två kan slagga i tält och bivy på gräset intill. Strax före 4 på morgonen kryper vi ihop för att sova i Arnåsholm.

Dag 8 – tor 8/7 – Arnåsholm – Smygehuk – 28 mil

Så här i efterhand ser jag att temperaturen sjönk ned mot 5-6 grader ett tag innan vi nådde fram. Oklart vilken temp det var där på morgonkvisten innan solen nådde över trädtopparna. Även jag noterade att det blev kallt och fuktigt efter en stund, men kunde dra igen sovsäcken ordentligt och sova vidare utan att frysa. Jag tror Gabriel kunde göra detsamma i sitt tält. Men vi båda vaknar av att Johan och Peter börjar packa ihop sina saker så vi gör morgon även vi. Morgonbestyren tar dock en stund, kanske mest på grund av att vi knappt sovit alls och vimsar omkring lite mer än vanligt. I alla fall jag kände att jag yrade omkring lite utan att riktigt veta vad jag gjorde. Men till slut kom vi iväg, ungefär tre timmar efter att vi krupit ner i påsarna för att sova. Nu har vi bara 28 mil kvar och målet för dagen är Smygehuk! Helst innan midnatt vilket borde gå utan problem vilken vanlig dag som helst.

Lunch intogs i Simlångsdalen och några mil senare kom vi till Laholm där det var stämpling på macken. Strax innan hade en mötande cyklist viftat och ropat. Det visade sig vara Cecilia som några dagar tidigare frågat i Team Diabetes-gruppen när vi tänkte anlända Laholm. Och det hade jag såklart missat. Hon cyklade ifatt oss vid macken och snackade lite om vår resa och om att cykla med diabetes. Och bjöd på bullar! Trevligt, och stort tack!

Jag kommer ihåg att Skåne absolut inte är så platt som man fått lära sig. Vi passerade både Hallandsåsen och Söderåsen vilka båda erbjöd ordentliga klättringar. Och regn. Över Söderåsen kom ett skyfall med åska, och i utförskörningen vågade iallafall inte jag ösa på fullt på den blöta asfalten.

Jag kommer ihåg att vi cyklade genom häftiga bokskogar, både i dagsljus och i mörker där endast våra ljuskäglor lös upp i tunnlar av lövverk. Vi passerade sädesfält efter sädesfält, och det kändes som vi bara cyklade runt runt och fram och tillbaka över åsar och fält och aldrig någonsin skulle komma fram. Och jag kommer ihåg att det var otroligt fina vägar där bland fälten med slät och fin asfalt, att det skulle vara helt underbart att träna cykling där. Förmodligen i ständig motvind.

Efter Söderåsen blev det middag i Kågeröd. En pizza (till) som vi nu till slut fått den briljanta idén att beställa i lagom tid innan ankomst från cykeln. Så den var färdig, slicad och klar när vi kom fram, vilket höll ned matstoppet till 30 minuter. Nu är det nära. Bara 10 mil kvar! Och vi ska fan inte sova någon mer natt efter senaste försöket!

Målet var att nå fram innan midnatt, men dessa sista 10 mil är nog de långsammaste mil jag någonsin cyklat. 5 timmar och 40 minuter tog det. Till stor del var det nog på grund av trötthet. Någonstans med fem mil kvar hamnade Gabriel i läget att han bara ville lägga sig ned och sova. Ögonen ville bara vila. Vi andra var också trötta efter en lång dag, men inte kunde vi väl stanna och sova nu!? Gabriel tyckte att vi kunde rulla vidare själva så skulle han ta de sista milen när han orkade. Men vi fyra hade ju hängt ihop och hjälpt varandra hela vägen från Gällivare och Porjus. Sju dagar och 180 mil. Självklart skulle vi också ta oss i mål tillsammans!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Här gjorde Gabriel resans kämpainsats! Med hjälp av Johan som cyklade bredvid och fick Gabriel att prata, och matade in energi i Gabriel hela tiden med jämna mellanrum. Bakom rullade jag och Peter. Det gick inte fort men vi rullade hela tiden och betade av kilometer efter kilometer. Till slut dök det upp en skylt men namnet Smygehamn på. Äntligen! Fem kilometer kvar! Jag kommer ihåg att skyltspurten låg i luften på Smyge strandväg men att vi valde att inte köra. Något svagt minne säger mig att det ändå var någon som gled förbi lite på skoj. 🙂

Klockan 00:42 rullade vi in på parkeringen nere vid hamnen efter 7 dygn, 15 timmar och 37 minuter (183h37m) och togs emot av Johans mottagningskommitté och arrangörens målgångsadministratörer. Tyvärr fick vi aldrig den sista stämpeln i korten för de verkar ha försvunnit efter att våra fyra kort samlats in för just detta. Känns lite surt, vilket har påtalats för arrangören. Men att loppet är godkänt är det ingen tvekan om.

Stort tack till Johan, Peter och Gabriel för sällskapet! Utan er hade den här resan varit mycket jobbigare och tråkigare, och mina mörka tankar hade haft mycket lättare att få fotfäste.

Tack även till alla som bidragit med en slant till diabetesforskningen! Drygt 23.000 kr hade trillat in strax efter jag kom hem till Stockholm igen, och ytterligare lite slantar har kommit in sedan dess.

Summering

Distans	2110 kilometer (ungefär)
Maxtid	210 timmar
Totaltid	183:37 (7 dygn 15 timmar 37 minuter)
Rulltid	96:15 (12h per dag)
Stopptid	87:30 (varav ca 28h nattlig sovtid)
Mat och vila dagtid	59:30 (7,5h per dag)
Rullsnitt	22,1 km/h
Totalsnitt	11,6 km/h
Viktminskning Thomas	~5kg
Antal kommuner passerade	42

• 

• 

Det här var både min första bikepacking-tur och mitt första genomförda ”runda” längre än 42 mil. Generellt tycker jag att jag lyckades ganska bra med det mesta, men det finns självklart en hel del att skruva på om jag ska göra något liknande någon gång, om målet är att ta sig fram fortare.

Rent tidsmässigt finns det massor av tid att kapa på stoppen som generellt var för långa. Att packa upp och ned sovprylarna tog också för lång tid även om det blev bättre ju fler dagar som gick. Metoden tror jag är att ta korta stopp utan att för den delen öka rullfarten speciellt mycket. Någonstans här runt 22-24kmh kände jag att jag kan cykla ”hur långt som helst”. Problemen med däcken snodde också mycket tid, men det är sådant som är svårt att påverka innan förutsatt att man slängt på nya och rätt prylar. Och vad gäller prylar, en annan gång ska jag ha mindre packning. Nu blir det till att gå igenom packlistan och se vad det var jag behövde och inte.

Socialt sett var det otroligt kul att träffa alla deltagare längs vägen. Att cykla om och bli omcyklad om och om igen beroende på de individuella planerna. Alla vet vad det är man utsätter sig för och är på samma resa men med olika förutsättningar, egenskaper och mål. Och alla som tar sig i mål är hjältar på sitt vis. Att hänga i Smygehuk dagen efter och höra alla olika historier och berättelser om 210 mils cykling genom landet som upplevts så lika men ändå så olika på samma gång var en härlig känsla.

Musik i öronen var en stor hjälp när det kändes som tyngst. Bland andra så kommer Viva La Vida, Higher Power och Adventure of a Lifetime med Coldplay förmodligen för evigt påminna mig om denna resa framöver.

Alla 211 mil på Relive

Utrustningen

Jag körde nog inte på en optimal cykel för den här typen av lopp. Men det är min cykel som jag cyklat mycket på och känner väl. En Specialized Tricross Elite cyclocross från 2012 som gått snart 5000 mil och som jag använder till allt. Jobbpendling sommar som vinter, landsvägscykling kort som långt. Den har gått runt Vättern och Mälaren, upp till Gävle och tillbaka, och även fungerat som CX när jag provade på Kompiscrossen för några år sedan. Den är helt i aluminium inklusive gaffel så jag var lite orolig för vibrationer. Men jag tror tempopinnarna hjälpte till att minska problem i händerna. Cykeln höll ihop alldeles galant. Däcken (Conti Gatorskin 28mm med slang) ser fortfarande ut som nya och slangarna har samma luft som när jag lämnade Stockholm i slutet av juni. Har inte ens behövt fylla på luft. Egentligen ville jag ha 32mm, men råkade visst klicka hem fel bredd visade det sig. Jag valde att köra med skärmar fram och bak, vilket kändes bra när regnet kom. Med packning men utan vatten hamnade cykeln på ca 20kg i vikt.

För packningen slog jag till på ett helt kit vattentäta Apidura Expedition väskor. Styrväska med Accessory pocket, ramväska, toppväska och en 14L sadelväska och två matpåsar. Svindyrt men min tanke är att de är de bästa och vill jag inte ha dem kvar går de med största sannolikhet att sälja igen utan allt för stor förlust. De har fungerat utmärkt. Dock behövde jag montera av styrväskan vid varje sovstopp och den är lite bökig att framför allt få på plats igen på ett styre med tempopinnar och foodpouches. Någon typ av snabbkoppling hade varit smidigt. Men kanske inte lika hållbart?

Från början hade jag ju tänkt sova i säng inomhus varje natt. När det ändrades blev det till att finkamma alla outdoorbutiker då jag inte hade rätt utrustning redan. Och hur kallt skulle det bli på nätterna? Uppblåsbart liggunderlag (5cm) och sovsäck (syntet pga pris och fukttålighet, komfort ned mot nollan) införskaffades. Liksom en bivy efter att ha läst en miljon reviews och blivit tipsad. Det blev en OR Helium. Som var slut överallt men jag lyckades hitta en (1) i hela landet på Blocket som dessutom bara var provad en natt. Som ny! Och den är jag riktigt nöjd med. Den fick inte känna på regn ordentligt, men när den går att sova i med bara myggnätet stängt fungerar den alldeles utmärkt. Även om jag kunde sakna möjligheten att byta kläder ”inomhus” som man kan göra i ett tält med lite högre i tak. Det visade sig att just denna gång var sovsäcken alldeles för varm utom möjligtvis sista natten. Men den hade gått att klara med lite förstärkningsplagg tillsammans med en kallare säck. Jag sov gott i princip varje natt i bar överkropp och shorts.

När det gäller kläder blev det spännande. Mina långcyklarbyxor gick sönder bara några veckor innan avfärd. Blev tvungen att snabbt beställa nya och försöka cykla in dem på jobbpendlingen och två-tre längre helgrundor. De kändes bra, men jag fick problem av en söm framtill uppe i norr efter tre riktigt varma dagar. Extrabyxorna som jag egentligen inte gillar fick användas från Östersund, och de fungerade bättre. Likadant med skorna, de gick också sönder kort innan avfärd och nya införskaffades. Oklart om det är skorna mina fotproblem berodde på eller om det helt enkelt var distansen och mängden cykling. Sådant är svårt att veta när problemen uppstår efter 120 mil. Bättre regn- och förstärkningsplagg är också något jag ser skulle underlätta. Plagg som tar mindre plats i packningen. Och nu körde jag i klubbtröjan, ”vanliga” trimtex-tröjor, för att synas. De känns inte helt optimala i materialet för en sådan här sväng utan där blir det nog något i merino en annan gång. (körde med merinounderställ när det var blött/kallt vilket var väldigt skönt)

Kroppen

Förutom problemen med fötterna har kroppen fungerat utan större problem. Händerna som jag ibland får domningar i klarade sig nästan hela vägen. Det var först sista dagarna jag började känna svag domning i fingerspetsarna, något som delvis sitter kvar än så här fyra veckor efteråt. Men jag har varit med förr och tror det kommer ge sig om ett antal veckor. Eller månader. Ländryggen och knän som ibland ger sig till känna på cyklingen har varit knäpptysta. Inga som helst problem. Nacken blev lite trött och jag kände att när jag låg mycket i tempoställning sent på dagarna ville ögonlocken gärna trilla ned, något som blev bättre med mer upprätt ställning. Någon nerv som hamnade i kläm?

Även rumpan klarade sig någorlunda bra. Första halvan handlade det mest om tryck och ömhet på sittbenen, men senare kom även skav i ljumskarna och vid sittbenen. Vi behöver inte gå in på detaljer men det är inte skönt att behöva dra loss byxorna från huden… 😀 Lärdomen för mig som aldrig behövt smörja in häcken är att kanske börja smörja med rätt saker redan från start och inte några dagar in på ett sådant här lopp. Oklart om det hade hjälp dock. Största problemet var nog värmen, svett och salt här.

Fötterna. Som nämnts tidigare är jag osäker på om det är skorna som är orsaken eller ”bara” distansen och mängden cykling i kombination med mina fötters förutsättningar. Jag har aldrig tidigare haft sådana här problem med fötterna på VR eller en 40-milare. Men det har varit i andra skor. Problemet liknar så här i efterhand Mortons neurom, och kanske skulle jag haft bättre stöd för min höga hålfot. Jag har inte smärtan som beskrivs, men domningar på sidan av tårna beskrivs på ett liknande sätt. Förhoppningsvis kan nerverna återhämta sig, så får jag under tiden ta en närmare titt på vad som kan göra i skoväg både för cykling och annat.

I övrigt torkade slemhinnorna i halsen ut av cyklingen i värmen, vilket gav lite halsont och rethosta på nätterna och kväljningar när jag försökte få i mig frukosten lite för snabbt. Som vanligt hade jag svårt att få i mig mat och energi i den omfattning som behövs, men det blev lättare halvvägs in i loppet. Salta ferrarribilar, kanelgifflar och chips funkade bra på rull. Har även upptäckt Umaras U-bars som vi fick av arrangören, både goda och lättätna.

Öm rumpa och viss domning i händer och fötter hade jag räknat med. Fötterna drabbades lite värre än jag hoppats, händerna mindre än förväntat och rumpan lite värre. Men i stort känner jag mig positiv över hur kroppen fungerat på ett sådant här äventyr! Efter att ha sovit gott i 7 nätter på liggunderlag ute utan några som helst problem kom jag till landet och hade ont i ryggen efter första natten i den sängen… 🙂

Slutord

Kommer jag göra något liknande igen? Ärligt talat så är det inte helt omöjligt. Detta var något av det häftigaste jag gjort och upplevt. Att för egen maskin ta sig genom hela Sverige på en vecka och samtidigt uppleva otroligt vacker natur och hur den förändrar sig längs vägen är en känsla som inte går att beskriva. Och samtidigt få göra det med likasinnade, träffa folk längs vägen, handla i alla små butiker, testa alla olika pizzerior, övernatta på de konstigaste ställen och en massa annat. Detta är en resa som jag kommer minnas länge! Och jag känner att jag fått blodad tand för lite bikepacking, kanske i lite lugnare form med lite mysigare sovplatser.

Samtidigt har jag en känsla av att det vore skoj att uppgradera utrustningen lite och testa ett långlopp igen med lärdommarna från detta i ryggsäcken…. 2024 går Sverigetempot igen.

---

Läs även Mitch Dockers berättelse om sitt deltagande, och lyssna på hans beskrivande ord och intervjuer i The Cycling Podcast. Mycket av det han säger kan jag skriva under på också.

---

Testa vad du vet om diabetes – Klicka här!